Tottes Mysblogg

Hej go vänner! Nu är han hemma vid datorn igen, er rapportör från Hälsingland! Hemma från storstadens vimmel och bara njuter av stillheten här ute på "vischan". Vi har haft tre mysiga dagar i Stockholm med biobesök, barnbarnsbesök och boutiquebesök. Synd bara att man inte hade en stegräknare på sig. För vi har gått och gått och gått...och ändå hade vi köpt ett tredagars turistkort på SL. Mycket praktiskt och ganska billigt, 200,- skattade kronor och få åka kors och tvärs hur mycket som helst! Men ibland så irrade vi bort oss långt från både bussar och T-banor och då blev det långt att gå. Men nyttigt förstås. Även om hustrun, vid hemkomsten till den lilla staden mellan fjärdarna, klagade över fotsmärtor. Min ängel lider nämligen av både artros och fibromyalgi och även om det är bra med motion, så kan det bli för mycket av den varan då inte kroppen och lederna hänger med.
Men nu är (o)ordningen återställd, dvs morgonpromenaden, frukosten och Melodikrysset är avklarade aktiviteter, krysset var alldeles för lätt idag igen. Han får nog ta och skruva upp svårighetsgraden några varv den gode Eldeman tycker vi i alla fall...
Helgvädret ser lovande ut än så länge så det får väl avgöra vidare göromål på tomten mm.
Mer om detta senare. Tills dess önskar jag er en god helg!

Tack vare att vi jobbar halvdag på onsdag då jag flexar och att jag kan ta en semesterdag på fredag, så blev det vips fem lediga dagar med min älskling.
Vi drar till Stockholm och första dagens lilla nöje är nu bokat. Det blir en film på en "riktig" storbio. Redan på eftermiddagen, eftersom vi startar med fakirtåget kl. 06.00 från Hudiksvall. Onsdagen kan ju bli rejält lång och kvällströttheten kommer, det vet jag. Åtminstone till mig.
Resväskan är packad - gissa av vem? De välstrukna skjortorna, de prydligt ihopvikta kallingarna och strumporna ligger redan på plats. Nu gäller det att få med toalettgrejorna och mina mediciner - detta har jag fortfarande förtroendet att packa med, he, he, he.
Jaha det var det, nu blir det lite slötittande på TV, en och annan bloggläsning här på fjl kanske och sedan - gonatt!
Er favoritbloggare tar nu ett par dagars ledigt, men till helgen hörs vi igen med en liten rapport från storstadsdjungeln...
Tills dess - må så gott, vi hörs!

Den började redan tidigt i morse. Minus 1,5 grader, men med en ljuvlig morgonsol över lilla Hudiksvall. En öronbedövande konsert av alla små fåglar som nu är i full fart med vårbestyren mötte mig redan vid ytterdörren. Det skall ju bli fler små fåglar så småningom!
Träden har nu fått den skira vackra grönskan som ännu en gång ger oss en föraning om sommaren.
Den här veckan blir kort, bara två arbetsdagar, sedan så åker hustrun och jag till huvudkommunen för att hälsa på hustruns barnbarn och naturligtvis så skall vi rå om varandra lite extra.
Tack vare en förmån jag har på jobbet, kan vi hyra en lägenhet till nästan ingen kostnad alls. Underbart läge på Östermalm, med god standard, nära till T-bana och andra kommunikationer. Vi har inte planerat kvällarna utan tar allt som det kommer. Enklast så!
Sedan får ju naturligtvis reskassan avgöra måttet på utsvävningarna och där har jag min älskling som en ytterst noggrann kamrer och kassör.
Räkningarna ligger ju kvar på köksbordet när vi kommer hem och skall betalas i tid.
Idag börjar sommartiden här på bruket där jag jobbar. Jag nämner det bara för att avrunda där jag började - med aningar om sommaren.
Lev väl mina vänner - så hörs vi snart igen!

Jag vaknade tidigt i morse och beslutade raskt att ta min lilla motionsrunda direkt. Klockan 05.15 var man klädd och på väg. Idag skulle jag försöka pressa mig själv och hålla ut utan pauser. Som jag nämnt tidigare i min blogg så känner jag att kondition har ett väldigt kort bäst-före-datum så nu gäller det att få upp flåset! Har man sett - icke en andhämtningspaus och t o m motluten på finalen togs med ganska så raska kliv. En liten seger vunnen, nu gäller det att få lite resultat på vågen också. Fortsatta promenader och en vettig kost, dvs energiintag minus förbrukning måste bli negativt, dvs positivt för mig...
Helgen kommer att bli lugn, inga dramatiska händelser inplanerade, inte ens ett litet gig med Speeders. Nåväl, hustru och trädgård pockar på omvårdnad, så där får man sätta in resurserna.
Ha det så skönt i helgen mina vänner så hörs vi snart igen!

På mina små morronpromenader brukar jag ibland passera ett av stadens snabbmatställen. När man korsar parkeringen strax utanför restaurangen, ja den brukar visst kallas så, ser allt mycket prydligt och städat ut. Men vägen dit och bort också för den delen...
Hur trött jag än kan känna mig ibland så missar man aldrig var man är, ty spåren avslöjar obönhörligt att nu närmar du dig navet för skräpets ursprung. Skräpet i sig har redan presenterat sig tack vare de mycket synliga "ostkrokarna" som vid det här laget blivit vanliga i hela vårt vackra svenska landskap. Jag har absolut inget emot snabbmat eller snabbmatställen, det står var och en fritt att välja sin föda och plats för intag av densamma, men varför måste restauranggästerna markera sina revir så fruktansvärt tydligt? Intill restaurangen är det, som jag nämnde, nästan klinískt rent kanske tack vare bra ledning och duktiga medarbetare men skräpmängden verkar öka med kvadraten på avståndet från etablissemanget.
På en liten kulle strax intill, där en bilfirma ibland ställer upp de senaste modellerna, var det nästan komiskt att se hur prydligt ändå allt skräp radade upp sig i fjolårsgräset och lyste upp den gråa torra vegetationen. I ena änden av den lilla platån stod en liten förskrämd papperspelle och nästan bad om ursäkt för sin existens. Den var mer än överfylld och skulle naturligtvis ha fått både omsorg och ans för länge sedan. Det slog mig att så här brukar det se ut på allt fler platser nu för tiden. T o m min närbelägna konsumbutik brukar hälsa sina kunder glatt välkommen med två överfyllda papperskorgar intill entrén. Mysigt, tänker jag när den friska doften av halvruttna bananskal, pappersservetter med obekant innehåll, diverse tuggad och otuggad materia - jag vill inte veta vad - följer efter in i butiken och efterhängset som en plåsterlapp gör mig följe till parkeringen.
Ett liknande ställe är där min promenad stryker tätt intill sjukhuset - det där nedläggningshotade som jag skrev om igår - där på ett visst ställe står året runt en stackars bortglömd papperskorg ständigt överfylld, skräp an, auf, hinter, in, neber, über, vor und zwischen buskar och träd! Fimpar, tomma cigarettpaket etc vittnar om, tror jag, personalens lilla rökruta?
Hjälp - vi håller på att drunkna i skräp!
I morron bitti tror jag att jag tar rundan i skogen - där är det än så länge - skräpfritt..?
Var rädda om varandra mina vänner - och naturen.
Vi hörs!

Veckan startade med en dag utan möten! Men fylld av dramatik. En kollega anmälde sig sjuk i helgen och en extra resurs hade drabbats av njursten, vilken lyckostart! Nåväl med lojala medarbetare och stolpiller löste sig det mesta ändå. Men nog undrar jag vart mina landstingsskattepengar tar vägen, när en människa som drabbats av någonting så djävulskt som njursten inte kan få mer hjälp på ett sjukhus än en morfinspruta och stolpiller? Smärtan får man ta med sig hem och hoppas på att det onda kommer ut genom avloppet så att säga.
- Spränga stenar? He, he, he - det finns inga pengar till sådant längre, fick kollegan till svar på stadens troligen inom kort nedlagda sjukhus. Det blir nämligen billigare att låta patienterna åka till länssjukhuset 15 mil söderut till nybyggda lokaler som det inte finns pengar till att bygga - endast verksamheterna flyttas från den lilla staden till lokaler som inte finns- hängde ni med? Dvs här i vår lilla stad finns det både lokaler, en fantastisk yrkeskår av olika specialister och patienter. Än så länge vill säga. Ty t o m BB skall läggas ner! Resultatet av de långa mörka norrlandsnätterna skall alltså våra modiga kvinnor och rädda män inte längre få se resultatet av på hemmaplan utan de skall åka bil, ambulans eller kanske en BB-buss(?) till det stora sjukhuset i söder..?
Vi som redan ser en horisont i vårt liv bävar inför dessa ständiga nedläggningar. Försvinner kanske både min diabetessköterska, min doktor och fotvården, denna pärla bland specialiteter, till en avlägsen anonym storstad?
Kommer politikerna och tjänstemännen någonsin att bry sig om oss - det vill säga skattebetalarna - det vill säga deras egentliga arbetsgivare?
Vi är ganska många - ja vi är faktiskt fler än både direktörerna och landstingsråden. Vem tar modet att sätta protestlavinen i rullning?
Ilskan över dessa maktfullkomliga individers totala brist på empati och medkänsla växer.
Vi känner nog att det snart är dags att ta upp den knutna näven ur byxfickan och agera. Eller hur mina vänner?
Ha en bra start på veckan och håll er friska...

Fredag, lördag och söndag - tre dagar sedan jag skrev några betraktelser från min horisont här i det Glada Hudik. Som min kära hustru redan relaterat i sin blogg här på fjl så hade vi nöjet att för en stund få träffa vår f.d. vovve "Bosse" i lördags. Det var kul att se att han hade det bra men lite sorgligt att han inte verkade speciellt glad åt att se oss utan verkade trivas och det är ju bra..i sig!
Eftermiddagen ägnades åt att förbereda middagsmaten, lite grillat stod på menyn. Vi handlade på vår Lidl butik då den ändå låg efter vägen mot det kära radhuset. En stor papperskasse fylldes snabbt med grillkött, grönsaker, kaffe, ett par öl och lite annat smått och gott. Väl hemma så skulle allt detta lyftas ur bilen då...kassen sprack! Kaffeburken, av glas, gick förstås sönder liksom en ölburk som sprejade ner övrigt innehåll med ljummen folköl. Nåväl in med det som var helt och tillbaka till butiken för att försöka få rättelse - det var uppenbart en dålig kasse. Inga större förväntningar på några nya varor men man kunde ju alltid chansa.
Döm om min förvåning när jag möttes av en särdeles vänlig ung man som omedelbart tog tag i mitt ärende och inom ett par minuter hade jag fått såväl kaffe som pilsner i handen! Stor heder och ära åt den personalen - vilket ypperligt kundbemötande. Nej, jag har inga aktier i Lidl kära vänner.
Grillningen då? Jotack, alfahannen skötte detta med bravur - åtminstone tyckte han det själv - och min älskling såg som vanligt till att samtliga tillbehör fanns på plats. En underbar måltid! Kvällen avnjöts tillsammans med de utsvultna stackarna i Robinson på TV4 och kvällskaffet smakade extra bra denna afton!
Söndagens uppdrag var att vara handledare åt dotterns kompis, vi kan kalla henne Eva, kompisen alltså - och hennes körlektioner. Det skall nämligen bli körkort så småningom är det tänkt.
Eva kämpar på bra och idag var det fickparkering på agendan. Rätt så marigt för oss gamlingar ibland och lite skräckartat för unga blivande bilförare. Men hej, det gick galant! Er förtrolige bloggare myste när lektionen var till ända. Tänk vad duktig jag är ändå..! Ljusår från de smått otroliga galningarna i "Sverigen värsta bilförare" - hur kunde det gänget egentligen klara en uppkörning förresten?
På hemmaplan blev det promenad till skogs under eftermiddagen och plockning av diverse mystiska örter, nässlor, smultronblad, björkblad(!) och t o m  en kasse ved att elda kaminen med. Här skulle torkas och göras örtblandning till te och matlagning. Hon är helt otrolig min älskling och skyr inga medel för att samla de åtråvärda ingredienserna. Trots ormvarningar och annat hemskt drog vi iväg och lite svettig i pannan vid hemkonsten så kunde vi konstatera att utflykten faktiskt hade varit hela 5 km i vår nära, kära skog. Älskling är nämligen försedd med stegräknare - de ni!
Nu har det avnjutits en fantastisk lax med örtkryddad (egna örter) fetaost.
Härligt trött och mätt kan man bara summera helgen som underbar och en god natts sömn på detta gör nog att vi snart hörs igen mina vänner!
Lev väl och stå på er - så ingen annan gör det!

Jag har besvärats av en envis inflammation i min vänstra fot en tid. Eftersom jag tyvärr drabbades av diabetes för ca 15 år sedan, så är ju fötterna kanske de mest känsliga kroppsdelarna vi har, ja vid sidan av ögonen då förstås. Så efter ett antal besök hos den otroligt kompetenta vårdpersonalen på sjukhuset i hemstaden, fick jag totalförbud mot långpromenader. Dessa har i ett par års tid varit mitt sätt att hålla mig någorlunda i trim och budskapet var ju inte precis det jag ville höra. Men, det var bara att lyda och nu är lilla fossingen som ny, nja nästan i alla fall!
Klockan fem i morse var det så dags att prova rundan. Jag hade visserligen gjort en liten skogsrunda i går kväll och den lovade gott. Solen sken, det var faktiskt lite rimfrost på backen, fåglarna hade vaknat sedan länge och morrontidiga medborgare, inte så många dock, syntes i ett fåtal bilar och bussar. Äntligen på väg!
Att kondition har ett så kort bäst-före-datum, det blev jag påmind om när de jobbiga uppförsbackarna närmade sig på upploppet! Fick nog stanna och "hia" som vi brukar säga, ett par gånger, innan man med relativt spänstiga steg forsade fram längs radhusgatan. Det kunde ju faktiskt hända att någon pigg granne skulle komma fram bakom någon brevlåda med lokaltidningen i näven...
Men, nej, ca 35 min efter start kom jag hem, ganska på svettig och pulsen hade ökat så det bränner ju bort lite vällevnad, tack o lov!
Efter en dusch, havregrynsgröt med 10 russin, några jordgubbar och en doft kanel, var det så dags att ge sig av till platsen för inkomstens förvärvande.
Där vidtog möte efter möte och när till slut dagen var till ända vid 17-tiden kunde jag konstatera att dagen blev lång, mycket lång. Men älsklingen hade förstås middagen på bordet när jag kom hem - ack denna underbara kvinna! 
Att få hålla denna ljuvliga varelse i sin famn och stillsamt smeka hennes kind - det är himlen det mina vänner och läsare!
Nu laddar gubben om för en ny promenadmorgon i morgon - vi hörs!

Tid är en riktig hårdvaluta t o m i finanskrisens dagar. Med en kalender fullbokad och svart som en kolkällare, känns det väldigt befriande med en dag utan möten, utan planerade händelser ja precis en sådan dag som idag. Visserligen lite egna "sköta om sig" bokningar, provtagning på sjukhuset osv, men i övrigt en helt vanlig dag på kontoret.
Fick t ex tid att uppdatera personalutbildningsplanerna, vilka härliga sammansatta ord vi kan åstadkomma i svenska språket förresten! Så nu har jag bättre överblick över personalens och företagets behov av kompetensutveckling, en viktig del inför höstens digra arbete med mål- och utvecklingssamtal. 
Kunde ägna rätt mycket tid åt personalen på labbet, snacka om ditt och datt, mest jobb naturligtvis, men öga mot öga, vilket inte händer alltför ofta tyvärr.
Så till skillnad mot gårdagen som var späckad av möten från morgon till kväll, kändes denna dag som en befrielse med - just det, tid!
Ta väl vara på den mina vänner så hörs vi snart igen!

Kommer ni ihåg en gång för längesedan när Magnus Härenstam hade en monolog om hur det är att resa med flyg? Hur passet och boardingkortet liksom hela tiden före avgång förflyttar sig mellan innerficka, bakficka, sidoficka, bröstficka, portföljens innersida, portföljens utsida osv i all oändlighet. För att när man står där vid gaten vara helt borta - men som tur är har man allt säkert instoppat i hustruns handväska...
I morse begrep jag inte var mitt körkort och alla kontokorten tagit vägen. Allt brukar ligga i en liten behändig plastficka som sedan alltid ligger i min högra byxficka. Alltid - utom i morse. I helgen har det ju fixats på tomten och handlats och grejats...Så naturligtvis låg allt i ett par fritidsbyxor! Smart! Eller i skjortfickan..hoppsan en hundring! Eller kanske i kavajen..? Eller i hallbyrån..? Nu började det bli bråttom, tider att passa på jobbet. Så väck hustrun - hon brukar veta på råd.
- Kan allt ligga in Cittran?
- Jamen den är ju hemma hos dottern?
- Jodå, här är extranycklarna.
Så ca 20 min senare står man där på parkeringen där dottern bor. Bilen står där, nycklarna passar - och se! Bakom bakre ryggstödet, inkilat vid bagageutrymmet som rymmer ungefär ett antal kontokort - där lgger dom!
Körkort och alltihop!
Vilken lycka!
Jodå, jag hann till jobbet i tid. Men varför skaffar jag inte någonting bättre att ha dessa oumbärliga ting i?
Tja, högra byxfickan går ju bra - tills vidare i alla fall.
Ha en bra dag mina vänner!
 

I fredags avverkades årets "vårrus" med goa gubbar i sin bästa form. Det vankades ett jam med massor av fina gamla låtar och det blev en kanonkväll. Inte bara vädrets makter var med oss, solen bara kräktes över Hudiksvall den kvällen, utan även inspiration, musikalitet och äkta fin vänskap mellan ett gäng farbröder. Tack vare min gode vän och spelkompis i Speeders, Sören, kunde vi lira denna kväll. Vår "ordinarie" trummis Janne hade förhinder. Vi, dvs jag, Janne, Börje och Håkan, har egentligen inget "riktigt" band utan träffas några gånger per år för en stunds samvaro i glada vänners lag, som det brukar heta. Ett par öl, lite rostbiff och potatissallad, en kopp kaffe med en liten, liten, mycket måttfull konjagare. Samt massor av låtar, ja det blir ju omtag också förstås eftersom ringrosten gör sig påmind då och då...Vi bidrar säkert till den miljonte versionen av "Ghost Riders in the Sky", men kul är det, lita på de´!
Söndagen har ägnats åt trädgårdsskötsel, ja inte blir man väl slutkörd direkt, radhustomten liknar väl mest ett frimärke modell Large. Men det har krattats, planterats och städats upp så vi ser nu vad som kan komma att börja spira. Löjtnantshjärtana verkar ha klarat vintern liksom rosenrabatten. Likaså äppelträdet som vi planterade för två år sedan.
Det känns att livskraften finns där och så sakteliga kommer åter till oss. Härligt!
Ha de nu så gott, mina vänner så hörs vi till veckan igen!

Så var man hemma , efter en jättekul kväll med sina kompisar. Vi har lirat idel ädel instrumental gitarrmusik med Spotnicks och Shadows låtar på "repet".
En ren jamkväll alltså, bara för oss. Lite god mat, en och annan öl samt en konjagare till kaffet blev det också.
Hustrun har förhoppningsvis också trivts med grannfrun - men sover just nu. Vi får väl kolla läget imorron!
Ha det så bra mina vänner - vi hörs!