...i mina hörlurar. Jag var ute på eftermiddagspromenad med Emil och då kom ett telefonsamtal. Ja, vad är det för märkvärdigt med det då, frågar ni läsare. Jo för det första så brukar det sällan ringa i mobilen på min fritid, desto mer på jobbet, eftersom mobilen är en jobbmobil. För det andra så lyssnade jag med välbehag på Mats Bergmans och var helt inne i musiken. Så ringsignalen förde mig raskt tillbaka till nuet. En röst, ej bland de jag brukar samtala med hördes och en vänlig stämma som presenterade sig - "Hej, det är M, minns du mig"? Först blir man ju lite ställd men efter några hundradelar så kommer minnet åter. Närmare bestämt till en tid för 40 år sedan då M tillsammans med sin dåvarande pojkvän J och er bloggare skulle bilda ett dansband! Av olika skäl så blev aldrig M med i bandet men hon och pojkvännen fick så småningom en dotter, A, som lever i en mellansvensk stad idag. Såväl M som hennes pojkvän och vi i bandet skildes åt tills en kylslagen eftermiddag i er bloggares hemstad då mobilen ringer och allt kommer till liv igen! Vi pratade säkert nästan en timme om vad livet fört med sig under alla år. Giftermål, barn, separationer, ännu fler barn, återseenden, separationer igen, flytt och musikkarriärer förstås. Av alla dessa år som passerat blir man lätt tagen och när alla berättelser och öden vävs samman uppstår en varm känsla inombords samtidigt som det då och då kommer en klump av vemod och tårarna var inte långt borta ska jag vackert erkänna. Nu känns allt bra och jag vet att en av de första medlemmarna i vårt så framgångsrika dansband lever och faktiskt själv under en tid gjorde en strålande karriär som vokalist.
Kommer vi att träffas någon gång? Vem vet, åren passerar och plötsligt har sjukdom och annat inträffat så att en återtäff aldrig kan ske. Därför, lev i nuet och ta hand om era gamla vänner innan det är för sent. Bestäm mötet nu, inte om några dar.
Ha de så gott, go´vänner, vi hörs!