Jag vaknade i svinottan med en blixtrande huvudvärk. Två alvedon, ett halvt glas vatten och sedan låg jag kvar i sängen, fast besluten att somna om, vilket jag också lyckades med så småningom. Ja, och missade frukosten förstås. Men som den rutinerade forumdeltagaren jag är så hade jag förberett mig med Skogaholmslimpa, Bregott, pålägg, juice och snabbkaffe. Det blev ändå lite stressigt, för klockan tolv var det frågesport. Jag satt givetvis tillsammans med mina bundsförvanter, men trots vår gemensamma, nästan gränslösa, dansbandskunskap, så gick det inge vidare....

Sedan blev det rast och vila, lite dator, innan Thomas även denna dag slank in till grannen Per-Erik för bastubad, medan jag gjorde mig i ordning för middagen. Den här kvällen var det den akustiska folkmusik/jazzgruppen Reasons som rev ner de stora applåderna. Tack och lov var de förberedda och hade ett extranummer...

Kvällen avslutades inne hos Cattis med ett mysigt litet allsångsevent tillsammans olika gäster som tittade in, bl a killarna i Glennartz, delar av Framed och Thomas.

Vemdalsforumets arrangörer Lars Heaster, Kent Backlund och Leif Hermansson

Vill man dansa, lyssna på bra band och artister, träffa trevliga människor, ja, helt enkel bara komma bort och slappna av en helg - då ska man åka på ett Vemdalsforum. Jag har roligt från första till sista minut, den långa dit- och hemresan inkluderat. Allt är så otroligt välarrangerat och jag ser redan fram emot höstens forum.

Efter söndagens frukost var det bara att styra kosan hemåt. Ute sken solen och biltermometern visade stundtals på 20 plusgrader. Allting har ett slut - semestern, dansbandsveckan, dansbandsforum, vintern men också min blogg här på Får jag lovs hemsida. Efter lite drygt ett år tackar jag för mig. Det har varit jätteroligt och ni har varit förvånansvärt många som har följt mig i mina funderingar och reflektioner. Vi ses säkert på ett dansgolv någonstans! Tack för mig!

På fredag vid frukosten fick vi höra den tråkiga nyheten att tre ungdomar blivit påkörda av ett rattfyllo under natten. Olyckan hade ägt rum inte så långt från hotellet. Det är oerhört tragiskt att det finns så omdömeslösa människor att de sätter sig bakom ratten fast de är berusade.

Direkt efter frukosten tog vi en promenad i det sköna vädret. Solen lyste visserligen med sin frånvaro (ha ha ha), men det regnade i alla fall inte.

Arrangörer på promenad: Martin, Norrskedikaparken, Andreas och Per-Erik, Casino Cosmopol, Leif, Gävleparken och Markuu, Tors Loge. I bakgrunden skymtar Micke, Moliden och Abbe, Ärstaparken.

Ja, och så var jag ju själv med...

Och detta var det sista korten jag lyckades ta med min kamera. Efter att ha åkt i golvet lite för många gånger bestämde den sig för att lägga av. Men jag fortsatte att ha kul ändå... Eftermiddagen tillbringades inne hos lägenhetsgrannen där vi bjöds på thailändsk rom. Sedan skulle det badas bastu, så medan killarna trängde ihop sig i grannbastun så gick jag in till mig och badade ensam i lugn och ro. Och tänk, jag är inte ens särskilt förtjust i bastubad, men när jag själv fick välja temperatur så var det faktiskt riktigt behagligt!

Klockan 18 var det mingel och därefter bjöds det på en utsökt middag, i vanlig ordning. Det serveras alltid helt fantastisk mat på Vemdalsforumen! Kvällens middagsunderhållning stod Östen (med resten) och Jens samt Bhonus. Jättebra! Bhonus fick faktiskt stående ovationer.

På kvällen dansade vi till bland annat Holidays (jättebra mogetband), Excess (åh, spelar så mycket härliga Grönwalls- och Martinezlåtar), Framed (blir bara bättre och bättre). Kvällen avslutades på bästa sätt med Glennartz och Bhonus.

Tyvärr slutade fredagen värre än den börjat. Vid en brand i ett lägenhetshus på Skaletområdet, omkom en 21-årig man.

Så blev det ÄNTLIGEN dags för Vemdalsforumet. Eftersom jag inte var där i höstas så har det faktiskt hunnit bli ett helt år sedan jag träffade Martin och Roger, mina vänner från Norrskedikaparken i Östhammar, sist. Nu ville det sig så illa att Roger inte kunde närvara men det var i alla fall jätteroligt att träffa Martin.

Det var första gången jag åkte till Vemdalen på sommardäck. Resan gick fort och bra och redan nio timmar efter starten hemma i Luleå, kunde jag hälla upp den första Minttu O´boyen i goda och glada vänners lag.

Abbe och Leif pratar om den lyckade foxtrotkvällen på Gävleparken

Martin lyssnar intresserat...

Thomas och jag delade på en av Skalets nybyggda lägenheter.

Denna bestod av två plan. Jättefin. Jag hade kunnat flytta in permanent...

Efter att ha fräschat upp oss en smula var det så dags för den traditionsenliga middagen på Hildings.

Där var bl a Cattis...

...och Bjarne.

Till slut gick vi i alla fall över till dansen. När vi kom dit var det underbara Bhonus som stod på scenen. Bhonus har inte varit på Vemdalsforumet sedan 1985 så det var verkligen på tiden! De har dessvärre inte heller varit till varken Norr- eller Västerbotten på flera år.

De var självklart lika suveränt bra och roliga att dansa till som vanligt.

Lite extra drag blev det förstås när de fick hjälp av Glennartz i "Goa gubbar"

Ja, första forumkvällen blev mycket lyckad och bådade gott för resten av helgen. Förutom Bhonus spelade denna kväll Voyage och Glennartz. Av dessa två band var det helt klart Glennartz som föll mig i smaken, en åsikt som jag tycktes dela med stora delar av den övriga publiken. Om dansgolvet var någorlunda belagt innan så blev det fullt när Glennartz spelade upp. Det märks vilka förebilder de här västkustkillarna har, vars batterist har en pappa som heter Jarnebrink i efternamn... Dansvänligt, var ordet.

Om tv-programmet Dansbanan i Täfteå närmast kunde liknas vid ett Norrlands-Ullared, som troligen mest bidrog till att förstärka de rådande fördomarna mot hela dansbandsgenren, så stod programmet om Streaplers på annandag påsk i en skön och behövlig kontrast mot detta.

Den okomplicerade, nästan kärleksfulla, skildringen av bandet och deras drygt 50-åriga karriär var en hel timmes sammanhängande nöje.

Jag skall ha en enda dans i sommar, onsdag den 6 juli, och precis som traditionen bjuder så är det Streaplers som än en gång står på Kanislogens scen. Åh, vad jag längtar! Ni kommer väl?

Visste ni att The Playtones  just nu är ute på en konsertturné? I fredags anlände de till Boden, efter en 170 mil lång resa hemifrån (kan  ni begripa varför de ska bo så himla långt bort?) för att spela och signera skivor på galleria Enter.

Vad avhandlas här? Lasse Stefanz?

The Playtones sötaste beundrarinna - lilla Siri

Efter den lilla gratisshowen signerade bandet skivor. Kön ringlade sig lång och grabbarna skrev autografer för brinnande livet. Sedan var det rast och vila, både för dem och för mig och Anna, som styrde kosan mot Luleå. Där inhandlades stay ups innan vi åkte hem så att Anna fick blunda några sekunder. Hon hade ju klivit upp redan halv fem, stackarn.

Halv sju infann jag mig på Kulturens hus tillsammans med en massa andra förväntansfulla människor. Framför oss hade vi en fantastisk oförglömlig afton! The Playtones är inte bara ett riktigt, riktigt bra dansband, de vet också hur man fängslar en sittande publik. Ja, sittande och sittande... Stående ovationer blev det förstås, något annat var otänkbart.

Andreas var verkligen kvällens stora överraskning och det var roligt att få se honom ta lite mera plats än vanligt. Att han är kolossalt skicklig på gitarr visste jag redan, men att han också är en duktig sångare hade jag ingen aning om.

Och så har vi Stefan Jonasson, en riktig scenpersonlighet som verkligen ger allt. Har ni möjlighet att gå och se The Playtones show - gör det!  

The Playtones har så många sidor, men ingen baksida.

Rubriken då? Ja, ni känner väl igen Conny Olsson, som efter 13 år i eminenta Fernandoz, slängde sadeln på en annan häst.

Det är möjligt att jag börjar bli gammal och bitter, så jag får väl söka lite medhåll hos er, kära läsare, när jag säger att jag verkligen är SKITLESS på Melodifestivalen! Visst är det ett helt ok underhållningsprogram, men när jag häromdagen lyssnade på skivan som innehåller årets tävlingsbidrag så insåg jag att väldigt många låtar låter ungefär likadant. Precis som många självutnämnda smakpoliser brukar tycka om dansbandsmusik... 

Självklart tycker jag att The Playtones stod för det allra bästa framträdandet och den i särklass mest minnesvärda låten. Och jag kan vara storsint och tycka att även Sara Varga hade ett berättigande. Ja, egentligen fanns det ännu fler, UTOM de mainstreambidrag som slogs om förstaplatsen. Visst, de fastnar, men inte för att de är bra utan för att de, liksom en enkel barnvisa, upprepar sig. Det är så löjligt enkelt, och ingenting att imponeras över. The King har däremot en bra melodi, annorlunda harmonier, man hör rösterna, instrumenten och Stefan Jonasson är ju helt enkelt som klippt och skuren till att stå framför kameran.

Det krävs något extra för att vinna i Europa, och det kan man knappast påstå att den vinnande Radio Rix-hiten har. Det skall vara så jäkla storslaget, med körer och pang och bom men mitt i allt detta glömmer man bort själva musiken. Jag tror inte att det kommer att gå så himla bra för Eric Saade i ESC. Jag kan förstås ha fel. Det händer att jag har det ibland.

Nej, jag kan bara konstatera att vi är ljusår från Annorstädes vals... Bra eller dåligt? Man får ju faktiskt tycka vad man vill.

Visst är det jättekul att dansbandsgenren uppmärksammas. Verkligen. Men det innebär inte att jag är odelat förtjust i tv-programmet Dansbanan i Täfteå. Man kan å ena sidan tänka att vi här får träffa en samling okonstlade människor, fria från alla märkliga manér som vi är vana att se i så många andra program. Men nog har man lyckats gräva fram en samling unikum, milt uttryckt. För vad tänkte ni när en kvinna visade sitt mumifierade kattkadaver? Eller när den alerte taxichauffören berättade att det egentligen var hustrun som hade taxitillståndet, och utan tanke på att uppmärksamma skattmasar möjligen kan ifrågasätta hur han redovisar bytet taxiresor - ved i deklarationen.

Täfteå loges arrangör är en hårt arbetande man, med många lojala släktingar och bybor omkring sig. Varje vecka kör han ett ansenligt antal mil och affischerar inför kommande danser.  

Men det andra avsnittet, då Jontez besökte Täfteå, gjorde mig, ärligt talat, rent ut sagt förbannad. Arrangören gnällde på, i princip, hela bandets existens. De kom för sent, det var skit att de spelat i Boden kvällen innan*, de verkade trötta och framförallt - de spelade för långsamt, en åsikt som inte någon av dansgästerna tycktes dela. Personligen tycker jag att Jontez är ett alldeles UTMÄRKT dansband, med en kolossalt duktig sångare och en fantastiskt dansant repertoar. Att springa omkring hela kvällen och nervärdera den orkester man faktiskt själv har bokat inför sina dansgäster är ingenting annat än sällsynt oprofessionellt.

Man måste självklart vara klarsynt och inse att programmet inte haft tillnärmelsevis lika många tittare om man inte, med rätt eller orätt, uppvisat Täfteå som indolensen högborg. Och nog är det mer regel än undantag att tv-produktioner utanför huvudstaden "töntifierar" företeelser av det här slaget. Dansbandsgenren/världen är både enkel och tacksam att driva med.

Ett extra stort minus till den korkade speakertexten som, när arrangören åker Västerbotten runt och affischerar, påpekar att Norrland är stort. Visst. Norrland är 52 % av Sveriges yta och jag tror inte att man hittar några affischer om dans i Täfteå när man kommer till Gävle...  

 *För er som sov under geografilektionerna så vill jag bara berätta att Boden ligger närmare 29 mil från Täfteå och får helt enkelt inte betraktas som en konkurrent. I sådana fall bör alla dansställen i Norr- och Västerbotten, utom Täfteå, utplånas.

Att dansgolvet är viktigt håller nog de flesta som gillar att dansa med om. En kille jag brukar dansa med sa följande:

Hur "dåligt" man än tycker att bandet spelar så finns det ändå alltid några låtar man kan dansa till, och hur "tråkig" publiken än är så finns det ändå alltid någon som är okej att dansa med. Men ett dåligt golv kan förstöra en hel kväll.

Och visst hade han rätt, men ibland tycker jag att detta med dansgolvets glid kan få absurda proportioner. Streaplers och Drifters spelade på Pontushallen i Luleå. En sporthall med lackat trägolv, på vilket det skulle spelas innebandy dagen efter. Vi fick helt enkelt inte preparera golvet då det fanns risk för halkskador på innebandyspelarna. Och visst var golvet en smula kärvt, men definitivt inte odansbart (jo, jag provade själv), men klagomålen duggade tätt hos mig, som stod i dörröppningen och tog biljetter och så småningom lyckades arrangören utverka tillstånd att strö kaffe på golvet mot ett löfte att vi skulle sopa detta efter avslutad danstillställning.

Sagt och gjort. Utrustad med ett kaffepaket och en plastmugg skred jag till verket och strödde försiktigt ut kaffet. Alla blev glada, dunkade mig i ryggen och skrattade när plötsligt en karl kom flygande, högg tag i min arm och SKREK:

- Vad i helvete gör du? Det går ju för fan inte att bugga!

Jag försökte be honom bugga i mitten i så fall, för där hade jag inte strött ut något kaffe, men både han och damen han höll i var JÄTTEARGA för att jag FÖRSTÖRDE golvet. Upprörd och lite småchockad över hans idiotiska beteende gick jag därifrån. Nå, paret stannade i alla fall hela kvällen, men jag kunde inte låta bli att känna ett lätt (nåja, kanske inte så lätt) förakt för fjanten som uppenbarligen trodde att han var Fred Astaire. Det inkom inga fler klagomål och det lilla kaffet var uppenbarligen tillräckligt för att folk skulle kunna dansa utan fara för höftkulorna.

Men hur farao skall man kunna tillfredställa alla då uppfattningen om ett bra dansgolv uppenbarligen kan skilja sig så oerhört? När jag var ung hade vi danstofflor (fruktansvärt fult men bra) och när vi buggade så SNURRADE vi väldigt mycket och därför var det bra om golvet var någorlunda halt. Detta var före Danssportförbundets riktlinjer för hur bugg skall dansas...  Å andra sidan lät vi inte det gröna gummigolvet i Öjebyns sporthall förstöra en kul danskväll utan dansade glatt på, trots att det stundtals kändes som om vi hade klister under tofflorna.

En vän gjorde liknelsen med ett skidspår. Man vallar ju alltså olika, beroende på föret. Ingen skulle väl komma på att klaga på Gud för att spåret blir för glatt i kyla medan fästet i blida kan bli osannolikt effektivt. Det är liksom skidåkaren som själv bär ansvaret för glidet, kan man säga. Hur kan man då komma i sina skor, de som man "alltid dansar i för att de är så sköna" och tro att alla golv i alla lokaler skall vara perfekta. Särskilt med tanke på den facila peng som en kväll med dans till levande musik faktiskt kostar. Varför har man inte olika skor för olika golv? Det räcker ju egentligen med två par.

Tusen kramar till den glada dam som muntert drog på sig ett par strumpor utanpå skorna för att inte få ont i höfterna.

- Så här gör jag alltid! sa hon. Funkar både om det är för halt, eller som nu, lite kärvt.

Jag är inte färdig med trettonhelgen ännu... Dagen efter dansgalan i Pontushallen i Luleå åkte vi ner till Skellefteå Folkets park där Streaplers och Drifters skulle spela non stop. Den här kvällen behövde vi inte jobba hela tiden, utan bara litegrann i garderoben under den värsta ruschen i början och när folk skulle åka hem. Däremellan satt vi uppe på balkongen och tittade ner på orkestrarna och de dansande.

Annas och Jörgens lilla Maja har hunnit bli hela tio månader. Här tog hon en liten powernap för att orka med danskvällen.

Streaplers och Drifters in action

Streaplers

litegrann från ovan

Även den här kvällen avslutades med kabelrullning

och annan packning. Det är slitigt att vara dansbandsartist.

Efter en intensiv men vansinnigt rolig helg, eller snarare en halv vecka, var det nästan skönt att få komma tillbaka till jobbet och vila upp sig lite. Tack, Streaplers och Drifters, för den här gången! Det är alltid lika underbart roligt att träffa er och ni utgjorde en oslagbar kombination! Dansbandsmusik när den är som bäst!

Låtom oss dansa! Alla kan! Nu är det populära programmet inne på ännu en säsong, den sjätte i ordningen, och eftersom det första avsnittet krockade med dansgalan i Pontushallen så fick jag vänta till nu i fredags med att kolla in deltagarna och deras skiftande färdigheter på dansgolvet.

Det är svårt att bedöma vad som är riktigt bra och vad som är riktigt dåligt. I år tycks juryn vara hårdare än någonsin i sin bedömning och poängen ligger än så länge på blygsamma ettor, tvåor och treor. Kvällstidningarna tävlar i vanlig ordning om att rycka kommentarer ur sitt sammanhang i sin strävan att få så fläskiga rubriker som möjligt. Årets Willy Björkman, Lasse Brandeby eller för all del, Peppe Eng är författaren Björn Ranelid. Ranelid är ännu ett exempel på en känd person som "folk" tror sig känna och tvärsäkert kan redogöra, för den som vill höra, vilken dryg och självgod människa han är. Efter det första programmet blev Peter Englund citerad i varenda blaska, då han i sin blogg skrivit att "Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas."

Själv är jag ett hängivet Ranelid-fan och har läst det mesta av honom. Han är en av våra fantastiska svenska författare som inte bara har något att berätta, utan tillför sin story flera dimensioner bara genom att använda orden på rätt sätt. För tusen år sedan, typ 1998, var jag på biblioteket och lyssnade när han berättade om sitt författarskap. Efter detta framstår Jonas Gardell och andra lustigkurrar som rena korplirare i vokabulärets Allsvenska serie. Björn Ranelid är en av medlemmarna i Björnligan som är anledningen till att min son fick namnet Björn, världens vackraste pojknamn.

Åter till programmet då... Ja, ärligt talat så kommer jag nog inte att sitta klistrad framför teven på fredagarna. Jag är lite less på konceptet och har varken tålamod eller intresse att följa tävlingen. Jag låter det nog bero några fredagar, för att kanske titta på något program längre fram. Vem tror ni kommer att vinna? Det är svårt att sia. Plötsligt glimmar någon till men just nu ligger ju Andreas Weise väldigt bra till, tror jag.  

Om torsdagen var en vilodag så blev fredagen den direkta motsatsen. Först jobbade jag hela dagen på mitt ordinarie arbete. Väl hemma fick jag snabba mig att svida om och bättra på målningen innan nästa arbetspass skulle avverkas, nämligen som alltiallo vid dansgalan på Pontushallen i Luleå. Orkestrar - Streaplers och Drifters! Inte illa, eller hur?

Jag tillbringade större delen av kvällen i den ena av de två dörrarna in i hallen och gav varje passerande gäst en stämpel på dess ena hand. Det var många som stannade till och pratade en stund, både trevliga och mindre trevliga (stupfulla) gäster. Tack och lov kunde jag njuta av musiken där jag stod och jag fick t o m möjlighet att dansa tre danser, de enda på hela helgen.

Streaplers!

Kjetil

Håkan, snart 52 år i Streaplers - respekt!

Söta Erika och ?...

Ronny

Men allt är inte tjo och tjim och glamour. Grovjobbet väntar när sista tonen klingat ut.

Krögaren Andreas hade gjort supersmaskiga landgångar till alla! Gott som omväxling till den vanliga varmkorven, tyckte Erika.

Från mysigt danspalats till kal idrottshall på 60 minuter. (Det är f ö här som LF Basket har för vana att sopa planen med alla stackars motståndarlag. Nåja, nästan alla..)

Som ni märkt så har det inte varit så mycket dans för mig i höst, men under trettonhelgen har jag tagit igen den förlusten med råge. Eller inte. Jag har inte precis dansat mig genom helgen, men ändå vistats i det bästa av sällskap, nämligen med Streaplers och Drifters. Jag har hjälpt en god vän, som är arrangör, under tre danskvällar, onsdag i Malmberget, fredag i Luleå och lördag i Skellefteå. Det har varit en ganska tuff helg med lite sömn men jag har haft väldigt roligt!

I onsdags morse blev jag upphämtad klockan 11 och så påbörjades resan mot Malmberget, som ligger 25 mil bort. Jag blev snabbt informerad av R att krögaren på Nordan dragit sig ur, varför det inte skulle bli någon form av alkoholservering. Jag anade en annalkande katastrof, då Nordan är ett ställe där det vanligen serveras alkohol och det dessutom var trettondagsafton... Nå, det var bara att gilla läget. R och hans fru hade fyllt bilarna med läsk, lättöl, korv, bröd och allt som hör en "vanlig" dansservering till. Det var kallt som tusan ute, -29, men innan vi var framme hade temperaturen stigit till behagliga -18.

Denna kväll var det enbart Streaplers som stod på scenen och dansgolvet var knökfullt från första till sista takten! Jag hade dock fullt upp med serveringen så jag hann varken dansa eller fotografera. Jag och min kollega hade dessutom fullt upp med att förklara för alla gäster varför det inte serverades alkohol, något som inte var det lättaste. De flesta förstod dock och köpte läsk istället, medan andra blev helt galna och tyckte att vi skulle ställt in hela arrangemanget! Men de argaste människorna var också de som definitivt inte behövde dricka mer den kvällen. De fullaste helt enkelt.

Jag har full förståelse för att det kan vara en liten missräkning när man en trettondagsafton kanske har ätit gott och bestämt sig för att gå ut och dansa,kanske ta en öl eller ett glas vin och finna att det starkaste som finns att tillgå är Cola eller Fanta. Men låter man detta förstöra ens kväll så skall man nog fundera lite över sin alkoholkonsumtion.

Men som sagt, folk dansade och de flesta verkade har riktigt kul, vilket också bekräftades av ett flertal gäster som dagen efter hörde av sig bara för att berätta vilken trevlig kväll de haft och hur städat och "lättdansat" det varit. Och det var ju i alla fall väldigt trevligt att höra!

I torsdags sjöng Streaplers nationalsången på Coop Arena, där det var meningen att Luleå Hockey skulle slakta Modo. Nu blev det faktiskt tvärtom, så även denna kväll var Streaplers den stora behållningen. Läs mer HÄR!

En gång, när jag satt i bilen på väg efter ännu ett fantastiskt orkesterforum i Vemdalen, lyssnade jag på en radiointervju med Peter Stormare. Detta var precis innan filmen Varg hade premiär. Tjejen som intervjuade Peter ställde ovanliga och intelligenta frågor och så småningom kom man in på den bild som många har av Peter Stormare som en riktig drygputte. Peter beskrev ett scenario som för honom, och förmodligen för de flesta andra kändisar, inte är helt ovanligt.

Han sitter i en bar i lugn och ro, kanske tillsammans med goda vänner, när en inte helt nykter man känner igen honom och vill hälsa. Peter tar i hand och mannen talar om hur mycket han beundrar honom o s v. Men istället för att därefter dra sig tillbaka och låta Peter fortsätta umgås med sitt sällskap så vill mannen bjuda på en öl. Peter tackar nej, men mannen insisterar. Peter tackar återigen nej, men mannen är påstridig och börjar bli otrevlig. "Fan, du är lika dryg som jag trodde. För fin för att ta emot en öl av en som vill bjuda." Peter förklarar att han inte vill ha någon mer öl, men det är kört. Mannen har inte kunnat läsa av signalerna, han vill inte förstå att man inte tränger sig in i ett sällskap, utan skyller sina egna tillkortakommanden på att Peter Stormare "är en dryg jävel som tror att han är nåt".

Internet inbjuder till oerhörda möjligheter att förmedla sina åsikter om ditt och datt, men det är förbaskat trist, för att inte säga direkt begåvningsbefriat, när människor använder den möjligheten till att helt enkelt snacka skit om andra. Visst, vi har yttrandefrihet, tack och lov, men det innebär inte att hyfs och vett helt och hållet skall upphöra att gälla. Man får självklart tycka precis vad man vill om vem man vill, men att kalla en person som man inte KÄNNER vid olika invektiv är direkt ointelligent. Och man känner inte någon bara för att man har träffat denne vid något eller några tillfällen.

Jag syftar givetvis på alla självutnämnda tv-producenters osannolika sågningar av programmet Dansbandskampen 2010 som, enligt dessa "experter" är ungefär det sämsta som någonsin visats på tv. Dåliga band, dålig jury, dåliga låtar och sist, men inte minst, en dålig programledare som dessutom hade den dåliga smaken att visa sina smala ben i kjolar som gick ovanför knät. Ändå har de här arga människorna uppenbarligen sett vartenda avsnitt! Fast man har kunnat se "Så mycket bättre" på fyran, ett mycket, mycket bättre program, om man får tro tittarna. Själv har jag följt DBK, som jag tycker blev KANONBRA när Lasse Holm, Lars-Åke Wilhelmsson och Christer Björkman kom med i bilden. Elisas (våga vägra apostrofen) var verkligen värdiga vinnare, men för min del har underhållningsvärdet varit viktigare än att "rätt" band skulle vinna.

Man är givetvis i sin fulla rätt att INTE tycka att den här säsongen har varit bra, men man kan uttrycka det på ett bra sätt UTAN att chikanera de inblandade, d v s band, jury, programledare, producenter, som ju faktiskt alla är människor med känslor. Har man inte den förmågan anser jag nog att man skall skriva om något annat. Tottemys, som också bloggar här på Får jag lov, har förmågan att vara kritisk utan att gå till personangrepp. Läs hans blogginlägg om DBK-finalen, i vilket han också delar ut några rosor, HÄR.

...och jag har precis avslutat kvällens sejour i tvättstugan. Denna är numera tidstyrd så det gäller att hålla koll på klockan för har man inte hunnit ner före 20:50 så är det klippt. Eller låst, ska man kanske säga, och man kan bara drömma om att komma in och hämta sin tvätt. En källa till stress och i förlängningen magsår, således.

Har man ont om tid så gäller det att vara effektiv. Ett led i denna effektivisering av tillvaron har för min del varit att rationalisera bort strykningen. Jag har i alla tider strukit i princip ALLT, bara för att kläderna mår bra av det och det känns så himla fint att lägga in de prydliga högarna i garderoberna. Men jag manglar fortfarande lakanen.

Det var fantastiskt skojigt att just Elisas stod som vinnare i Dansbandskampen. Och jag tycker faktiskt att det var lika roligt att Willes kom så långt som de gjorde. Inget av banden påstår sig vara unika på något sätt genom att hävda att de "inte spelar traditionell dansbandsmusik" utan "kör ett lite modernare stuk". Nej, stolt har de förkunnat att de verkligen vill spela dansband, eller som Willes sa "lite äldre musik". Dessutom tycks de har klart för sig vad dansbarhet innebär.

I höst har vi inte bara fått se Dansbandskamp, utan även fått följa Rolandz på turné samt, inte minst, hängt med våra dansbandsbrudars jobb och vardag. Det har varit fantastiskt skojigt, men märkligt nog har jag nog aldrig dansat så lite som i höst! Jag har faktiskt bara varit på dans en enda gång sedan sommarlogarna stängdes. Ja, två då, om man räknar Martinez 30-årsjubileum och det skall man väl göra, fast då tog jag inte ett enda danssteg...

Inte ens en dans runt granen lär det bli. I år kommer vi nämligen inte att ha någon gran, helt enkelt på grund av utrymmesbrist. Nu ser jag fram emot några dagars julledighet och under trettonhelgen blir det dans i dagarna tre! Streaplers i Gällivare på trettondedagsafton och därefter spelar de nonstop med Drifters på dansgala i Luleå och Skellefteå fredag och lördag. Oj, så kul jag ska ha!  

Det var väl knappast oväntat att Patriks Combo skulle bli det sista bandet att lämna Dansbandskampen innan finalen. Hur roliga, duktiga, musikaliska och charmiga de än är, så känns de liksom inte som ett dansband. Jag har svårt att se dem spela två lugna, två snabba i tre och en halv timme. Men jag låter mig mer än gärna överbevisas.

Willes då? Att bandet har potential går inte att förneka. Ur mitt soffperspektiv har de utvecklats en del under hösten. Även Willes spelar högt på sin charm och tycks vilja framföra riktig dansvänlig musik. Och jag tror faktiskt inte att de skall byta ut Kalles kaviar-pojken Linus vid mikrofonen. På något sätt profilerar han onekligen bandet.

Men jag håller givetvis tummarna för Elisas. Duktiga dansbandssångerskor kan det aldrig bli för många av i Dansbandsland.

Trots att jag inte dansat alls den här helgen (heller!) så har den ändå liksom gått i något slags dansbandstecken. Igår bakade jag färdigt alla pepparkakor innan jag åkte till Max och Christin. Hos dem såg jag återigen måndagens avsnitt av Dansbandsbrudar och sedan givetvis Dansbandskampen.

 Jag tycker fortfarande att Dansbandsbrudar är ett underhållande program, främst därför att brudarna är så chosefria och trevliga.  Jag såg det hemma på datorn i tisdags tillsammans med min 15-årige son som förundrades över att Mona G rördes så oerhört efter att ha sjungit med Thorleifs.

- Men du, sa han. Är det inte större att ha sjungit med Lasse Stefanz?

Vilken reflektion... Jag förklarade för honom att för mig var det jättestort att sjunga med Olle Jönsson (har gjort det två gånger), dock inte så stort att jag brustit ut i gråt, men eftersom Thorleifs alltid varit Monas stora idoler så var det givetvis större för henne att sjunga med dem.

Men allt har inte varit kul och trevligt. I går var jag till min gamla mamma som bor i ett område ganska centralt i Luleå. Det är alltid jättefullt på parkeringen, men det stod några bilar på den gamla fotbollsplanen intill så där ställde jag mig också. Och det skulle jag givetvis inte ha gjort för när jag kom ut efter en och en halv timme så hade jag en p-bot på rutan. Och inte vilken bot som helst - denna var på hutlösa 500 kr. Hade jag vetat detta hade jag parkerat framför porten istället...