Dansbandskampen förra året var en verklig succé. Äntligen ett tv-program som visade dansband på bästa sändningstid. Fantastiskt egentligen – det kan till och med jag erkänna. Programmet behövs och är jätteviktigt. Därför är det extra sorgligt att se hur man missat chansen att följa upp förra årets framgångar – och jag syftar då på startfältet med de 26 band som tävlar i höst.
Urvalet i år har smittats av det jag brukar kalla stockholmssyndromet. Det har satts ihop av personer som inte har den rätta kunskapen om den här folkliga danskulturen. Man har helt enkelt tittat på dansbandsbranschen utifrån – och det går inte. Ambitionen att få fram nya band är det inte fel på. Men i år har man gått för långt. Det är alldeles för många helt nybildade band. Och vad har hårdrock i en dansbandstävling att göra? Vissa band verkar dessutom vara mer ett skämt än seriöst satsande dansband. När det gäller dansband kan man tänja på gränserna – men man kan inte gå hur långt utanför mallarna som helst! Kolla bara när Barbados en gång i tiden trodde att de kunde vara ett dansband – och sedan spela discomusik. Eller Torgny Melins som lockades att spela poplåtar. I inget av fallen var det på sikt särskilt lyckat.
Låt oss inte glömma bort att de två band som hade mest framgångar förra året, Larz-Kristerz och Scotts, båda var band som hade spelat länge och bestod av erfarna rutinerade dansbandsmusiker. Och flera i finalen var dansband som turnerat i årtionden på landets dansbanor, exempelvis Jannez och Bengt Hennings. Visst finns det verksamma erfarna dansband även i årets startfält, men totalt sett är det för blekt och har inte alls samma potential som förra året.
De som gör Dansbandskampen tror nog att de lockar stora mängder tv-tittare genom att bjuda på det här spektakulära startfältet. Men där tror jag att de har fel. För programmet ska inte göras med ett stockholmsperspektiv – eftersom det inte bara är stockholmare som tittar. Kanske snarare tvärtom. Dansbandskampen ska vara på riktigt – inget skämt. Tv-tittarna går inte att lura.
Jag har gärna fel, det kanske ni inte tror, men i det här fallet är det faktiskt så. Det är visserligen alltid svårare att upprepa en succé en andra gång, men jag önskar verkligen att Dansbandskampen även i år blir en stor tittarsuccé. Och jag kan till och med erkänna att jag hade fel förra året, även om det bär mig emot, när jag kritiserade det så kallade Herre på täppan-upplägget. För jag tror att det var bra att band kunde bli favoriter och gå vidare program efter program. Visserligen kan tvåan hanka sig kvar hela tiden men det blir svårt att vaska fram så färgstarka favoriter som förra året – som sedan håller måttet ute på landets dansbanor.
Bert Karlsson