Efter succén med Dansbandskampen i höstas så har det smugit sig in en känsla av övertro när det gäller landets dansverksamhet. Plötsligt verkar alla, framförallt de som egentligen inte är riktigt insatta i dansbandsbranschen, tro att mängder av folk vallfärdar till alla dansställen runt om i landet närhelst det anordnas dans - och att Dansbandskampen har räddat hela branschen. Men riktigt så enkelt, eller lyckosamt, är det tyvärr inte.
Visst har det fungerat fantastiskt bra med band som Scotts och Larz-Kristerz, som fyller varenda dansbana de besöker. Men man ska inte glömma bort alla de danser som anordnas där det kommer mellan 100 – 200 personer, i bästa fall. De stackars arrangörerna skär verkligen inte guld och om jag ska vara ärlig tror jag det finns för många dansställen runt om i landet. Det är bättre att det finns aningen färre välfungerande dansställen än en mängd som gapar halvtomma när dansband står på scenen och spelar.
Dansarrangörerna å sin sida kan inte tro att de kan surfa hur som helst på vågen efter Dansbandskampen. De måste också bjuda till och hitta nya grepp. Och framförallt måste de se till att samarbeta! Men även dansbanden måste visa att de fattar vad det handlar om – genom att spela dansant musik!
Det finns en stor fara med att dansband som börjar få luft under vingarna gör det stora misstaget att spela musik för den icke dansande publiken. Dansband som inte spelar så folk kan dansa till musiken har nämligen missat hela grejen - och sakta men säkert börjat gräva sin egen undergång och, i värsta fall, bidra till hela genrens undergång! För det GÅR onekligen att spela så man tillfredställer både den lyssnande och dansande publiken, det är Lasse Stefanz det mest lysande exemplet på. Liksom Larz-Kristerz, som satsar på show och underhållning men samtidigt levererar dansant musik.
Dessutom visar radion en respektlös inställning gentemot de som går ut för att dansa. För när låtar väljs ut till Svensktoppen är det oftast låtar som minst av allt liknar dansbandsmusik som släpps fram till test. Det är helt sjukt att radion, och personer som inte gillar och förstår sig på riktig dansbandsmusik, ska få styra utvecklingen av en stor folkligt förankrad musikgenre!
Slutligen en liten sommarfundering: Varför i hela friden kan STIM betala ut arvoden utan att dra skatt. Hade jag som företagare inte betalat in skatt när jag avlönar folk hade jag åkt i finkan. Men inte STIM: Flera låtskrivare har hamnat i en ekonomisk fälla när de förbrukat de pengar som de fått utbetalda - och sedan ålagts att betala skatt. Hur är det möjligt att STIM ensamma kan få glida i denna gräddfil? Jag ska be att få återkomma till ämnet senare. Men fundera lite på detta över sommaren.
Bert Karlsson