För ett tag sedan besökte jag sommaravslutningen på Utängens loge i Tanumshede. Logen drivs framgångsrikt, men det beror främst på att arrangören tycker det är roligt att arrangera dans, mer eller mindre ideellt. På logen serveras heller ingen alkohol, så inga vakter behövs. Vakter är tyvärr något som myndigheterna prackar på många arrangörer, vilket innebär en kostnad som kan vända ett ställes vinst till förlust.
På denna loge är publiken i snitt 65 år, om inte mer. Man ser sällan någon yngre dansa där. Och det är tyvärr så det ser ut överallt. Frågan är hur länge arrangörerna kan överleva på endast pensionärer. Ung-domarna tycks inte anamma detta med dans.
En gång i tiden var dansställena det främsta stället att hitta en livskamrat på. Dansen fyllde en viktig funktion. Men numera söker de unga sin partner på internet. När folk inte går ut på dans för att söka kärleken får vi en ökad ensamhet. Ingen tycks förstå att detta skapar stora problem – ensamhet är vår största folksjukdom!
Under sommarsäsongerna kommer dansen säkert även i framtiden att fungera någorlunda, om man ordnar större jippon som exempelvis Dansbandsveckan i Malung, där man blandar olika åldrar. Men i övrigt kommer det inte att fungera, för det går inte att spara in mer, man kan inte höja entrén ytterligare. Banden har insett detta, och allt fler minskar sitt medlemsantal från sex eller sju till tre eller fyra personer.
Lösningen är arrangemang där dansen inte är det primära. Precis så har de det i Norge, där det mer handlar om fest. Det som kommer fungera ett tag till är dans ombord på båtar och på hotell, där partyt och ”jagandet” efter en partner finns kvar.
Samma sak är det i skivbranschen. Att dansband fortfarande spelar in skivor beror på att de tack vare datorn lyckas göra billiga produktioner. Men med ständigt sjunkande upplagor går det inte att spara hur mycket som helst, gränsen är snart nådd. Och inom fem år kommer speltillfällena att bli så få att inte många dansband kommer att kunna leva på sin musik. Musicerandet kommer att bli en hobby.
Det sjuka är att journalister fortfarande pratar om ”den stora framgången” för dansband. Men när Dansbandskampen drog igång var det redan försent. Det är som Saab-affären – under alldeles för lång tid gjorde man inget, utan tittade bara på. Och det gäller inte bara dansbandsbranschen, utan hela upplevelseindustrin.
Jag tänker med värme tillbaka på Olle Bergmans, det första dansband jag såg som tolvåring, och på exempelvis Vikingarna med sina fan-tastiskt stora framgångar på 70- och 80-talen. Men nu är dansbanorna rena döden. Det är tragiskt. Är detta verkligen slutet på dansbandseran? Ja, jag ger det fem år till.
Men det finns en strimma ljus – på annat håll. Många, i alla åldrar, samlas nu kring 50-talskulturen och rockabilly. Där har publiken släppt datorn och åker istället ut och träffar likasinnade. Så det finns i alla fall hopp om att folk går ut och rör sig – men då till rockabilly!
Bert Karlsson