Jag är bekant med en kvinna i dansbandsbranschen som är en bit över 30 år. Hon fastnade för dansband redan som 14-åring. Men det var inte själva dansen som lockade henne till dansbanorna från början. Nej, hon kunde inte ens dansa när hon första gången begav sig till en dansbana.
Hon var istället en av de där tjejerna som följde sina idolband. När hon var 14 år var hennes flickrum tapetserat med affischer på Arvingarna. Och någon på Barbados. Första gången hon gick på dans, tidigt 90-tal, så var det på stadens danskrog i sällskap av ett par vänner – och sin pappa som målsman. Flickan stod intill dansgolvet och lyssnade på bandet hela kvällen. Blev hon uppbjuden så nobbade hon – dansa kunde hon ju inte.
Andra gången flickan gick på dans var det på en stor loge. Inte heller då dansade hon. Hon och vännerna stod istället vid scenkanten och sjöng med i låtarna. Tredje gången var i en klassisk sommarpark. Strax före paus blev hon uppbjuden av en mörkhårig ung man i röd kavaj. Och tackade nervöst ja. Dansen fungerade oväntat bra längs med långsidorna, men när den unge mannen skulle svänga i hörnen så snavade hon på hans fötter. Varje gång.
Det finns ett par anledningar till att flickan än idag är kvar i dansens värld. Dels är det tack vare dansarna på danskrogen och på logen, som inte blev sura på flickan som ”bara” stod och lyssnade en hel kväll. Dels tack vare den unge mannen i röd kavaj, som inte på något sätt visade att det var jobbigt att dansa med en otränad danspartner.
För hade något sådant hänt så hade nog flickan ledsnat omgående, och gått miste om en hel kultur. Och vi hade tappat en ung tjej som skulle ha bidragit till återväxten av danspubliken.
Idag är återväxten i dansbranschen oerhört svag, allt färre går ut på dans. Dansställena behöver all publik – oavsett hur ofta, sällan, bra eller dåligt de dansar. Och oavsett var i lokalen de håller till under kvällen. Men tyvärr är utfrysning på dansgolvet en orsak som dyker upp när vi diskuterar krisen i branschen i nya numret av tidningen. För kris är det, när ett tiotal dansband på kort tid lägger ner sin verksamhet.
Ser du någon som inte kan dansa så bra? Bjud upp honom eller henne! Det kanske är första gången han eller hon är på dans, så bjud på en trevlig upplevelse – kanske får dansstället en ny stamgäst. Ser du några som står vid scenen och intresserar sig mer för musiken och bandet än för själva dansen? Ge dem tid och låt dem hållas, så hittar de antagligen ut på dansgolvet så småningom, de också.
Slutligen vill jag tipsa om vår klassiska nostalgialmanacka där dansband visas upp i alla tänkbara utföranden – du får den på köpet med tidningen!
(Förresten, ni undrar kanske hur väl jag känner kvinnan i berättelsen ovan? Jo, faktiskt väldigt väl. Vi möts varje morgon i badrumsspegeln.)
Lina Haskel
tf chefredaktör